Till den finaste stjärnan på himlen

Den finaste ängeln, vår lilla ängel som varje dag finns i våra minnen och vårat hjärta har fått en egen plats i vårt hem där vi dagligen har henne med oss...

I trädgården har hon fått sitt egna träd planterat, ett prydnadskörsbärsträd som kommer blomma i vackert rosa varje vår och sommartid skänka skugga över altanen som vi vistas på dagligen...

I trädet hänger än så länge 3 olika änglar...dom "svävar" i vår ängels träd och det kommer säkerligen komma upp fler änglar där... Jag ska fota dessa söta änglar när vi är hemma igen, den ena har jag köpt, den andra har en nära kollega köpt till Smilla och den tredje har Smillas faster köpt <3 Men som sagt fler kommer :)

Trädet har jag en bild på iallafall...

Sedan har vår lilla smula fått ett eget Minnesskåp i vardagsrummet...skåpet hittade jag på blocket och med lite färg och en prickig tapet blev det just ett Smilla-skåp <3

Det känns så bra och rätt att hon alltid finns och tar plats i vårt hem, att hennes syskon när dom vill kan öppna skåpet...titta, känna, krama och lukta på hennes nallar, snuttar och filtar <3 Att dom kan bläddra i hennes fotoalbum och hennes dagbok som Umeå sjukhus skrev...Det känns jätteviktigt för oss <3

Krama om era barn och var tacksamma att ni har dem i livet för alla änglaföräldrar kommer för alltid bära ett hål i sitt hjärta...ett hål som aldrig går att laga, fylla eller fixa på något sätt.

Hålet finns där och det kan INGEN ändra på oavsett hur lång tid som går eller vad man säger...så tala aldrig om för en människa att dom måste komma över saker, eller att dom måste gå vidare...alla är olika och alla läker på olika sätt acceptera det och respektera det <3

Dom som möter mig i min närhet kan tycka att jag verkar glad och som mitt "gamla" jag men ingen ser eller vet vad som pågår inne i mitt huvud, ingen vet exakt hur många gånger på en dag/vecka/månad mina tårar rinner, ingen vet hur det känns i mitt hjärta när Smillas syskon pratar om henne och uttrycker hur mycket dom saknar henne och vad dom hade velat lära henne när hon blev större... Jag är inte mitt gamla jag...jag kommer aldrig bli mitt gamla jag efter detta men jag var och är en positiv person som försöker se livet från den ljusa sidan, jag låter känslorna ta över när jag är hemma och låter mig själv bli ledsen för att sedan kämpa vidare...Jag tycker om att fylla livet med energi och härliga vänner, skratt, pyssel, små äventyr med familjen och njuta. Men jag har även fått uppleva att man ska inte ta något för givet och sluta hänga upp mig o gnälla över småsaker...det kunde varit värre...

Jag värderar mitt liv och min familjs liv på ett annat sätt <3

Så nu har jag fått ut en massa känslor och tårar av att bara skriva detta inlägg men jag hoppas att detta kanske stärker någon annan och ni som tycker detta inlägg va dötrist...scrolla förbi...

Kram på er/Maggi